Ja det är precis som Galenskaparna sjunger, bara sport överallt, ett vinter OS går inte obemärkt förbi. Inte i Vancouver som är värdstad till hela spektaklet och verkligen inte Sverige med media som pumpar ut rubriker, förväntningar, misstag och tablåer. Svenskar bunkrar upp med chips, öl och läsk. I Kanada är glädjen total, äntligen händer det, sju års väntan är över, människor överallt, helikoptrar som surrar i luften och fullt med folk överallt som helt plötsligt kan prata med varandra utan känna personen i fråga, helt plötsligt har vi alla människor något gemensamt att prata om.
Och plötsligt händer det… Samma dag som invigningen ska ske, ”en person död under träning i rodel” ja så löd rubrikerna. Innan tävlingarna har börjat har en person fått sätta livet till. Det slutade med att Georgien gick in på invigningen med svart sorgebindel kring armen…
Tävlingarna börjar, det är glädje, sorg, tårar, skratt, besvikelse, spänning Och plötsligt händer det… Den här gången är det vår svenska hjälte Anja Pärsson som i sista hoppet i störtloppet fick snedvikt och flög över 60 meter och landade/kraschade. Hon kunde som tur var gå på egna ben efter detta i en intervju säger dock hennes pappa att ”det kunde lika gärna slutat med döden, hon hade tur”.
Vad kan vi lära av det här? Att sport är farligt? Haha ja om du är naiv och en soffpotatis kan du säkert komma med ett argument i stil med att sport inte är bra. Det jag började tänka på efter att ha sett Anja och även rodelåkaren, okej jag vet, nu är dessa sporter två sporter som genomförs i extrem hög fart och dessa atleter älskar vad de gör dock utsätter de sig för risken som det är att fullfölja sina drömmar och mål. De tycker uppenbarligen att det är värt att ta en risk, risken som finns i att bli bäst i världen. Vilka risker tar du för att nå dina mål? Skulle du sakta ner inför sista hoppet när du vet att du har chans till guld? Eller bara satsa och hoppas på det bästa?
Jag tror det handlar mycket om att våga, i dubbelbemärkelse för Anja är det att våga att åka i 160 kilometer i timme och sedan utsätta sig för risken att flyga 60 meter. Jag tror också att det kan vara mentala spärrar att våga att sätta upp mål, som du vet att du måste kämpa för att nå och framförallt tror jag även att du måste våga misslyckas. Jag tror det är lätt att ge upp för tidigt för att du inte vågade satsa helhjärtat och utsätta dig för risken att kanske inte klara att nå dina mål Våga sätta upp mål, våga sträva mot dina mål, våga nå dina mål och våga även misslyckas på vägen mot dina mål.
Att våga är vägen till ditt personliga OS-Guld
Mycket kloka ord. Men att våga är ofta ett stort steg, det är då det är bra att ha ett stort stöd i ryggen.
Har du lärt dig texten till “Bara sport” utan till så du kan lära kanadensarna den?
Jag måste nog slippa lite på låten, har kunnat den men det var ett tag sen nu
Heja nu på svenskarna till lite fler medaljer….
Sport är farligt. Det sa min sjuksköterska efter jag bröt foten iallafall
“Innebandy och fotboll är inte en sport, det är en knäskada” lät det då.
Sport är inte mer farligt än någonting annat, olyckor kan hända och självklart vill man satsa allt man har när man har chans att få en OS medalj. Det jag främst reagerar på är hur det kunde bli så många arrangörsmissar?
Åkarna litar på att banan/arenan ska funka, det är nog ingenting de ens reflekterar över men nu när det hände olyckor trots att, tex banan vid sprintskidåkning var godkänd av Internationella Skidförbundet vågar man satsa lika mycket efter en sådan händelse? De finns ju alltid en risk, det är värt risken att åka, men om den då ökas av oro för att arrangörerna inte kan göra banan bra, vad kan de få för konsekvenser?